En titt i dagboken så här efteråt ger anledning till några reflexioner.
Det verkar som att man under långvarig fysisk ansträngning upplever de sinnesintryck man får intensivare än normalt. Som säkert alla dagboksläsare redan sett så pendlar också sinnesstämningen ganska mycket från dag till dag, och ofta även från timme till timme. Några hade på slutet "nerverna på ytan", säkert ett trötthetssymptom. Jag minns speciellt en händelse när en person blev våldsamt arg när ena skidan fastnade i snön så att han ramlade. Att man trillade av den anledningen var ju fullt normalt för samtliga i den situation vi var.
Speciellt under första delen av resan så tycker jag att jag missade mycket p g a av fokuseringen på att klara de 32 dagarna och den nya situation vi befann oss i. Nästan allt kretsade kring att klara dagens skidåkning och sedan tvätta och torka kläder, hitta någon lugn vrå att sova i, att äta tillräckligt, att fixa matsäcken på ett sätt som matchade nästa dags sträcka, att preparera (inte alltid så lätt) skidorna, att vila och sova. Under dagen tog ofta åkglädjen över och då åkte vi fort, även tävlingsmentaliteten slog igenom. Men med tiden blev vi mera avspända och det blev lättare att öppna sig mera för annat. Själv försökte jag ofta att få åka ensam, tempot blev behagligare (inte för fort och inte för sakta), och man uppgick i tystnaden och naturen på ett helt annat sätt. Det blev också lättare att stanna till ett tag "utan anledning" eller för att ta ett kort.
Ett problem för många av oss (inte Esa som kan även finska) var språkförbistringen. Vi hade ju inget gemensamt språk och arrangörerna hade bristande språkkunskaper. Ett par personer talade nästan enbart franska, andra enbart finska, andra bara tyska. Informationsspridningen blev lidande för de flesta icke finsktalande. Esa utgjorde här ett ovärderligt stöd. Men samtidigt utgjorde just denna blandning av nationaliteter och kulturer ett spännande och mycket givande inslag som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Gruppen blev också allt mera sammansvetsad ju längre tiden gick, man lärde sig varandras egenheter och accepterade dem. Gruppen utgjorde också ett stort stöd när det blev riktigt jobbigt. Flera av deltagarna saknar man så här efteråt, en del bytte man adress med.
Vad jag nu i efterhand skulle velat ha är lite mera information om de trakter vi passerade, inklusive natur, kultur, samhällsutveckling och lite historia. Detta var ett problem bland annat p g a språkförbistringen. Den information jag fick kom oftast från Esa som intervjuade bland annat de värdar vi hade vid de olika övernattningsställena. Men trots det skulle jag önska lite mera, men jag är inte säker på att jag och de andra haft ork att ta det till oss - åtminstone inte den första gången man åker.
Genomgående så var mycket av den bygd vi åkte igenom döende med igenväxta gärden och förfallna lador. Byarna hade krympt till nästan ingenting, utan samhällsservice och med en åldrad befolkning. Den nya tiden gjorde sig påmind genom massor av skoterspår och stora skidanläggningar, mest för längdåkning. Sista dagens färd mot Ishavet lämnade t ex väldigt många frågetecken efter sig. Plötsligt hade vi kommit till bebodda trakter igen (framförallt då i Norge), vad levde folk av? Jag såg t ex två silos vid något som såg ut som bondgårdar, har man verkligen kreatur här (förutom ren)? Rimligen har man ett utpräglat kustklimat, men ändå, hur varierar klimatet under året vid Ishavet? Det fanns enbart lövskog, även om 95 % var björk, vad var resten? Djur och fågelliv? Historia? Vi svenskar lär f ö villigt ha gett upp tillgången till ett då värdelöst Ishav vid freden i Knäred 1613...
Och ska några av oss åka hela sträckan en gång till? Jag har inte hört någon som vågat säga att han eller hon tänker göra det. Däremot har en del uttryckt känslor som "en gång räcker". Om turen hade inkluderat en vilodag per vecka hade kanske situationen varit annorlunda. Det finns dock redan ett antal anmälningar till nästa år, så troligen blir det ett AFOS 2003 också.
Gunnar
Det är tydligt att våra förväntningar om turen skilde sig från individ till individ. Jag håller med Gunnar i det mesta som han skriver men upplever inte att jag missade något.
Min utgångspunkt var att åka skidor genom Finland. Jag hade väntat mig värre strapatser, större trötthet och mer enskilt ansvar över dagsetapperna. Dock hade organisatörerna väldigt stor servicegrad i form av transporter, kontrollpunkter och följesnöskotrar. Säkerhetstänkandet var högt, ur min synvinkel agerades det nästan för försiktigt ibland.
Jag sökte antagligen en bekräftelse på att min fysik håller för en utmaning av detta slag, vilket blev bekräftad med besked. Förutom det "lilla" missödet med ryggmuskeln kände jag att kroppen bara blev starkare och starkare. Ur fysisk synpunkt hade jag kunnat fortsätta utan problem. Bara detta förhållande gav anledning till lyckokänslor och psykiskt välbefinnande. Intrycket av det psykiska välbefinnandet förstärktes av den nära naturkontakten och frånvaron av tankemödor som uppfyller den normala vardagen. Insikten i de lokala förhållandena tyckte jag mig få på köpet.
Skulle jag gör om det? Nja.... Enligt mitt tycke var detta en liten trevlig skidtur men att göra det en gång till skulle inte vara en utmaning längre, möjligen kunde man göra den som en aktiv semester för att förstärka konditionen och minska vikten. Att man får en bättre kondition kan jag intyga, dessutom gick jag ner i vikt med 6-7 kg. Något för viktväktarna?
Ha de "grisbra"! (Ett nytt uttryck bland finska ungdomarna.)
Esa
PS från Gunnar:
Det verkar som om de flesta gått ner 6-10 kg. Själv höll jag vikten exakt hela tiden. Men så åt jag också som en häst...
DS
| Sista dagen | Översikt |