I dag nådde vi Tanafjorden efter 1810 km skidvandring genom Finland. I bländande sol och vinande vind kunde vi uppe på en höjd blicka ut över fjorden omgiven av mäktiga snötäckta berg med havet blänkande nedanför.
Ögonblicket var känsloladdat, vissa hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Vi har egentligen inte gjort någonting som har någon betydelse för mänskligheten, men var och en av oss hade antagit en utmaning som efter veckors kämpande och anspänning slutligen fick sitt avslut med alla oss som segrare. Det var svårt att slita sig från berget, man ville förlänga stunden med den omvälvande känslan; nu är vi här.
Väl tillbaka i anläggningen i Nuorgam känner de flesta hur en total trötthet både psykiskt och fysiskt sprider sig i kroppen. Antagligen är det en rekyl efter denna oavbrutna ansträngningen i veckor då man inte fått ge efter för trötthet.
Men nu är det slut. "Finns det liv efter detta?" frågade någon.
Esa
Ja, det Esa redogör för stämmer med den allmänna stämningen här. Och vi har alla korats till segrare av arrangörerna, med champagne och plakat i äkta finskt trä, vi får med oss en bit av Finland hem. Men själv upplever jag det lite annorlunda. Det är resan, framförallt den sista delen av den, som har varit det viktiga, inte målet. Dagens färd efter Tana älvs nedre del, genom ett mäktigt fjordlandskap, blev en allt intensivare upplevelse av något obegripligt stort, som kulminerade när vi fick uppleva Ishavet från vår upphöjda utsiktspunkt. Och då kan jag jämföra med t ex Himalaya och Nya Zeelands väldiga fjordar. Detta upplevde jag som något annorlunda och starkare.
En viss trötthet känner även jag, men den är snarare mindre än tidigare jobbiga dagar. Och kroppen behöver helt klart en period av återhämtning.
Gunnar
Vi syns hemma!
PS.
Det blev 68 km i dag. Enligt arrangörerna blev den totala sträckan 1810 km.
DS.
| Föregående dag | Översikt | Epilog |