Han låg medvetslös en liten stund, ganska blodig. Han var en modig utförsåkare, trots sin ålder. Mera om det lite senare.
Denna dag delades vi in i tre olika grupper, som startade med 30 respektive 45 minuters mellanrum. För att hålla fältet lite bättre samlat startade de långsammaste först och de snabbaste sist. Vi började med att åka i svagt motlut i ca 2 mil. Väl uppe på fjället efter de två milen befann vi oss i en helt ny värld. Det var just detta Gunnar hade sett fram emot, det som kanske var den egentliga orsaken till att han anmälde sig till loppet. Efter 30 dagars slit var det plötsligt där, på ett sätt som inte går att föreställa sig helt i fantasin. Vi hade milsvid utsikt hela tiden, när vi befann oss på någon liten höjd hade vi det åt alla håll. Vegetationen bestod enbart av fjällbjörk, i lägre partier kunde man se någon enstaka förkrympt tall. Vi följde spåret genom denna väldiga milsvida värld av vit snö. Gunnar åkte helt ensam i ett par timmar, full av tillit till att spåret ledde rätt. Rätt till vad? Riktningen eller målet hade ingen som helst betydelse, det var bara ett vara i det stora. Vädret var helt till vår fördel, någon minusgrad i snön, sol som värmde oss, en svag medvind som gjorde att det kändes som om det var helt vindstilla.
På flera ställen passerade vi genom mycket stora stubbåkrar av en gång fullvuxen björk. För 30 år sedan drabbades området av en fjärilslarv som åt upp all fjällbjörk. Det var stubbarna från detta vi såg. Snötäcket var tunt, på många ställen stack stenar och små kullar upp ur snön. Troligen hade snön blåst bort, det hade varit helt omöjligt för oss att färdas denna sträcka om inte vädergudarna varit på vår sida. Det fanns inga hinder för vinden någonstans.
Efter ca 4 mil började nerfärden, som ibland var mycket brant. Vi skulle ända ner till nästan havsnivå. Våra "plogarmuskler" tog till sist stryk, eller också blev textilbromsen (som många utnyttjade frivilligt eller ofrivilligt) utbränd, samtliga fick förr eller senare ta till apostlahästarna för att ta sig ner.
På ett ställe slutade en stor backe med att spåret gick över en bro över en liten ravin med en bäck. Broarna här är samtidigt färister (för renarnas skull), dvs de består av bjälkar som ligger vinkelrätt mot färdriktningen med avstånd emellan som är ungefär lika stort som bjälkarna är breda. Vi hade åkt över många sådana, om det finns snö på bjälkarna är det bara att glida över och låta bli att använda stavarna, skulle man råka sticka ner en stav mellan två bjälkar råkar man riktigt illa ut. I detta fall kom bron mycket plötsligt när åkarna hade mycket hög fart. Esa gjorde en medveten ikullkörning och klarade sig på så sätt. Efter honom kom en tysk åkare som åkte ut på bron i hög fart. Eftersom det inte fanns någon is eller snö på den blev det tvärstopp med en otäck vurpa som följd. Han tappade medvetandet för en stund och blödde en hel del. En av våra deltagare, en sjuksköterska, plåstrade om honom, sedan blev det kälke (efter snöskoter) till närmaste väg och därefter transport till läkare i Utsjoki. Allt är dock ok, ett brutet ben i ena handen, några styng i ansiktet och omplåstring så att han ser ut som en mumie. Men den 70-årig skidveteranen (har bl a nyss åkt alla lopp i World Loppet utom de i Japan, Australien och Estland, dvs 10 stycken) är f n pigg och full av skämtlynne.
Dagens 82 km kändes på sin höjd som 40 för oss båda. Vår bästa dag, en dag varken Esa eller Gunnar kommer att glömma. Esa kände att han levde igen efter några dagars besvär utan att ha kunnat åka skidor ordentligt. Detta storslagna, karga landskap, badande i strålande sol fick verkligen själen att må bra. Dessvärre tog även åkviljan överhanden, vilket kom i uttryck i en tävlingsliknande åkning mellan några (bl a Esa), 7 km uppför ett fjäll. Paavo vann med 4 minuter.
Vi befinner oss nu i Nourgam, på gränsen till Norge. Imorgon följer vi Tana älv tills vi träffar på öppet vatten i Norra Ishavet.
Esa och Gunnar
| Föregående dag | Översikt | Nästa dag |