En helt stilla och tyst soldränkt ödemark mötte oss denna morgon. Den fick Fritz och jag själv att åka mycket långsamt. Fritz, normalt en fortåkande maratonlöpare från Österrike, konstaterade "det är kanske enda och sista gången under dessa 32 dagar som vi får uppleva detta, vi får inte åka sönder det". Och det gjorde vi inte, vi uppgick i det oändliga, stilla, myr och sjölandskapet, med sina lavklädda små gamla tallar (vi var ungefär på Haparandas breddgrad). Den ena åkaren efter den andra åkte om och ifrån oss. Vi själva åkte sällan tillsammans, ibland var jag en bra bit före, ibland Fritz. Men allt förändras, vädret som blev mulet, föret som blev snabbare och vår egen sinnesstämning. Vi åkte allt fortare, och passerade många av de som tidigare åkt om oss. Efter en lång omväg runt Kuusamo anlände vi till vårt övernattningsställe, Kuusamon Tropiikki.
Esa hade startat tidigare på morgonen och åkt rätt fort för att hinna till banken i Kuusamo innan den stängde, bl a för att kunna låna ut pengar till mig (nu kan jag slå på stort, köpa en filmrulle och en chokladkaka som reservproviant). Han stortrivdes på Tropiikki, ett storslaget hotellkomplex ute i skogen, med egen parkeringsplats för alla snöskotrar. Hotellet är bl a känt för sitt fina Spa som han utnyttjat till det yttersta. Badat ångbastu med främmande kvinnor (sambastu gäller här), och kanske simmat ut till baren för att dricka öl för ofta?
Själv var jag på lite dåligt humör. Under dessa 18 dagar har jag inte hittat en enda icke finsk tidning. Jag tog för givet att ett så stort och fint hotell skulle ha någon tidning eller tidskrift på något annat språk än finska. Men icke. Under dagen gjorde jag en ordentlig vurpa i en backe, kameran som låg i ryggsäcken började av smällen att återspola filmen. Så plötsligt var jag utan film. Tropiikki trodde jag var räddningen, men icke, inte heller film hade de. Men här på Tropiikki har jag fått mig en nytt kreditkort tillsänt. Det fick jag ut utan att ens legitimera mig. Detta plus de 200 Euro jag lånat av Esa gör att jag kan börja ett nytt liv i sus och dus. Och min dåliga axel är visst på väg att bli bra tack vare Fritz’ Voltaren (antiinflammatorisk medicin, som förstör magen, tyvärr). 13 dagar kvar, nästan ingenting...
Gunnar
| Föregående dag | Översikt | Nästa dag |