Näst sista veckan har börjat – Tusen kilometer ligger bakom oss
Vi är alltså en bit in på andra halvan tidsmässigt. De tidigare mycket långa sträckorna (62 km i genomsnitt/dag) har blivit kortare (54 km/dag i genomsnitt). Det tackar kroppen för. Trots alla små krämpor känns det som om man hade vant sig vid det ständiga enahanda rörelsemönstret. Smärtan i axlar, armar eller ben hör liksom till. Dock har den dynamiska kraften i kroppen försvunnit. I backarna vågar man inte längre åka rakt ner för det finns inte kraft och snabbhet längre att parera felskär. Däremot kan man mala på i jämnt tempo timme efter timme i en slags extatisk rytm. Respekten för långa avstånd har försvunnit. 4-5 mil känns som vilodagar.
Att beskriva sträckorna börjar kännas lite enformigt. Ömsom är det perfekt före, ömsom får man kämpa sig fram i spåret. Man kämpar, svettas, svär, men i bland är hela åkningen som att sväva framåt. Då finns det vilja och tid att verkligen iaktta naturen omkring, som ur skidåkarens perspektiv tidvis är oerhört tilldragande och vacker. Kalhyggen hör till, tyvärr, men även dessa får en lugn, rogivande skönhet över sig i snötäckets omfamning.
Nu när nedräkningen mot Ishavet har börjat, känns resan lättare, vi har segervittring. Små besvär kan inte stoppa oss längre. Det är bara 65-70 mil kvar. 55 km i dag.
Övernattning återigen i en ödsligt belägen f d gränsbevakningsstation. Den här gången är det ett pensionerat par som nyligen övertagit stället och har det som kombinerat sommarställe och vildmarksackordering. Vi är de första gästerna. Maten var superbt god. Svenskarna borde lära sig äta rårörda lingon tycker Gunnar. Det är smaskens till nästan allt, t ex på mackor (något som tyskarna lärt oss – de är tokiga i det)! Och det serveras överallt vi kommer.
Esa och Gunnar
| Föregående dag | Översikt | Nästa dag |