Igår var vi halvvägs tidsmässigt och firade med champagne. Och nu är det bara 15 dagar kvar till Ishavet! Alla är förtröstansfulla, turerna har varit lättare de senaste dagarna. Men den långa färden tycks ändå ha satt sina spår på deltagarna, de flesta verkar väldigt trötta. Dagens tur blev 62 km. Den var snabb, men rätt jobbig eftersom det under större delen inte fanns några skidspår utan vi fick åka i stenhårda skoterspår. Innebar att man hela tiden fick vara på helspänn för att behålla kontrollen över skidorna. Utförslöporna var vidriga. Det höll på att sluta lite illa för mig (det är Gunnar som skriver), återkommer strax till det.
Men först en lite interiörbild från vår tillvaro. Nätterna är inte alltid helt problemfria när vi lever tätt ihop i skolsalar, gymnastiksalar och liknande lokaler. Vissa störs av de ibland våldsamma snarkningarna, av att folk går på toaletten på nätterna (inte så konstigt när större delen av vårt matintag sker mellan 18:00 och 21:00) och då smäller i dörrar, att någon alltid måste ligga för öppet fönster (problem när det blir 20 grader kallt) etc. Inatt delade Esa och jag rum med en person som sov med vitlök i munnen, när han sedan vaknade på morgonen åt han upp den (för att förhindra bronkit tror jag). Det luktade så våldsamt att Esa fick tårar i ögonen och fick flytta ut till köket istället med enbart ett bäddunderlag som madrass. Jag har själv utsatts för allt det där men inte störts speciellt mycket. Kanske p g a att jag hela tiden störs mera av mina egna problem. Min onda vänsteraxel, som jag nämnt för någon vecka sedan, ger mig vissa problem. Jag kan bara sova på höger sida, inte så bekvämt i längden när man ligger på en gammal skumgummimadrass på hårt golv. På rygg klarar jag bara att ligga ca 5 minuter. Så det blir mycket lirkande på nätterna.
Skidåkningen, inklusive min favorit stakåkning, har dock fungerat skapligt ändå, det brukar gå tämligen fort. Men idag fick jag mest använda höger arm och vänster bara för balansen och som stöd och extra hjälp när det behövdes. Det innebar att stavsättningen blev osymmetrisk, jag måste sätta ner högerstaven så nära skidan som möjligt. I dagens hårda skoterspår när skidorna slant än hit än dit hände det jag oroat mig för. Först satte jag staven i skidskon, men antingen hade jag tur eller så är Salomons tävlingskänga otroligt tålig, stavspetsen gled bara av skon. En timme senare hände det dock, jag satte stavspetsen med full kraft igenom höger bakskida. Jag fick rycka loss staven, men den hade inte gått igenom belaget på mitt sista par skidor! Så de' är bara å' åk' i morgon också.
Igår såg jag den första snöripan och idag blockerade en ren spåret. Mycket spår av djur och fåglar, inklusive lo, järv, mårdhund och älg. Vi närmar oss Lappland. De vana vildmarksmänniskorna ser direkt hur gamla spåren är, och en del annat också. I går, när skoterföraren irrat bort sig lite, åkte Paavo och jag tillsammans den rätta och något kortare sträckningen. När vi kom fram till det preparerade spåret sa Paavo genast "Sju personer har passerat". "Har Esa passerat?" undrade jag. "Nej det har han inte" sa Paavo. Så han har koll på läget.
Det var lite ditt och lite datt. I morgon blir det kallt först, sedan varmt och eventuellt regn. Och sträckan är längre än planerat. Hört den förr? Det fina är att vi får dessa extra mil som bonus, vi behöver inte betala extra för dem, säger arrangörerna. Frikostigt!
Vi skulle kanske också nämna att spåret under de två sista dagarna gått genom mycket ödsliga marker. Inga hus eller vägar, förutom några skogsvägar. Vi har delvis följ en led som kallas Urho Kekkonens led. Den går genom Finland från söder till norr. Gränsmarkeringarna vid den ryska gränsen har varit vår ledsagare de sista dagarna men nu vänder vi in mot landet. Just nu befinner vi oss på ett ställe som heter Hossa, ett vildmarkcentrum.
Esa och Gunnar
| Föregående dag | Översikt | Nästa dag |